Oppositionen.se

Trots en del borgliga utspel på kulturområdet innan 2006 års val så var inte kulturen så särdeles viktig för Alliansen innan valet. I Alliansens gemensamma valmanifest nämndes ordet kultur bara en gång. Vår nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som då satt i kulturutskottet menade att väljarna inte tyckte att kultur var en viktig valfråga. Om det verkligen förhåll sig så och Alliansen därför inte prioriterade kulturfrågorna i sitt valmanifest eller om bristen på konkreta kulturpolitiska förslag mera var ett uttryck för en i kulturfrågorna mycket splittrad borglighet ska vara osagt.

Moderaterna vann valet och blev dem dominerande inom Alliansen. I samband med den så fatalt misslyckade utnämningen av Cecilia Stegö Chilò så har strålkastarljuset kommit att riktas mot kulturfrågorna i högre grad. Chilò fick foten och kulturarbetarna andades ut. För tidigt har det visat sig då de marknadsliberala idéerna hänger kvar och efterträdaren Lena Adelsohn Liljeroth verkar sakna egen agenda. Länk SvD.

Vi börjar alltmer att se konsekvenserna av regeringens kulturpolitik. Vi har nu fått en kulturpolitik som är individinriktad, där medborgaren i första hand är kulturkonsument, inte en kritisk tänkande deltagare i en demokrati. Det är den enskilde medborgaren som har ansvaret för att få tillgång till god kultur. Därför ser vi samhällets insatser på kulturområdet minska och det kommersiella tänkandet i kulturpolitiken öka.

Nedskärningarna och hoten mot en bred kultur eskalerar nu. Vi har här tidigare skrivit om hotet mot ”En bok för alla” vars utgivning av kvalitetslitteratur riktar sig mot LO-kollektivets medlemmar. Något som både kritiseras av DN’s Barbro Hedvall och moderata SvD. Exemplen är fler. Bland annat så får de minskade statsbidragen till följd att Musik Gävleborg och Musik i Uppland måste lägga ned Ungdomssymfonikerna, som är ett samarbete mellan de två länsmusikorganisationerna. Ungdomssymfonikerna är en orkester som består av ca 50 ungdomar mellan 14-20 år från hela Gävleborgs län och Uppsala län. En konsekvens av moderat kulturpolitik som Cecilia Wikström, folkpartist och ledamot i kulturutskottet, inte är särskilt nöjd med.

- Det här är fullständigt oacceptabelt, jag är otroligt upprörd, det här är inte förenligt med borgerlig politik, säger den folkpartisitiske riksdagsledamoten och vice ordförande i kulturutskottet Cecilia Wikström på en telefonledning från Västindien. Radio Uppland och SVT Kulturnyheterna.

Moderata Inger Harlevi, kultur- och fritidsnämndens ordförande på Gotland anser inte att Baltic Art Center, BAC, som är en ovanligt ambitiös verksamhet utanför storstadsregionerna, är tillräckligt betydelsefullt trots stort internationellt erkännande för att kunna tillskjuta medel så att verksamheten räddas framöver.

Cheferna för fem teatrar i Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten pekar på stora orättvisor mellan kulturinstitutioner i storstäderna och övriga landet då regeringen har ändrat bidragsreglerna så att teatrarna ute i landet får sina anslag minskade med 3,5 procent i år medan storstädernas scener slipper liknande besparingar.

Sedan har vi då slopande av fria entréer på våra folkkära museer, ett beslut som radikalt minskat besöksantalet med en tredjedel samt sjabblet med kulturmomsen som i slutändan har fått stora och olika konsekvenser för kulturinstitutionerna runt om i landet. Exempelvis så drabbas alla institutionerna i Göteborg. I Stockholm klarar sig alla stora utom en, Stockholms Stadsteater.

Detta är bara början på en kulturpolitik som av moderaterna innan valet 2006 ansågs lågt prioriterad hos väljarna och som därför inte gavs några besked om. En politik som nu i efterhand synes ha mer av finansministerns signum än kulturministerns.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Alliansen, Lena Adelsohn Liljeroth, Moderaterna, kulturpolitik.

Att läsa böcker blir allt ovanligare bland män inom LO-yrken, medan däremot läsandet inte går bakåt lika mycket inom andra grupper. Det har statistik visat år ut och år in.

Att läsa är en nyckel till ett bra språk. Och till mycket mer förstås.

För demokratin är det viktigt att så många som möjligt kan tillgodogöra sig information, är aktiva och intresserade av samhället och dess utveckling.

Jag tror inte politiker kan luta sig tillbaka och säga att hur det blir med bokläsande och kulturens utveckling och tillgång till kultur får marknadskrafterna ta det enda och fulla ansvaret för.

Det måste vara av intresse för oss alla att en del projekt kan stödjas också av bidrag. Ett av de bästa sådana projekten är En bok för alla.

I många år har detta bokförlag gett ut bra litteratur till både vuxna och barn till oslagbara priser. För 19 kronor får du en bra roman.
Senaste utgivningen innehöll bland annat underbara Mästaren och Margarita.

För den enskilde människan ger bokläsande upplevelser, intryck, vidgar fantasin, öppnar nya världar och för läsaren till olika platser.

Svenska Dagbladet som är rätt bra på hugget när det gäller kulturbevakning varnar för att En bok för alla kan vara i riskzonen, att högerregeringen kanske vill strypa dess möjlighet att överleva:

Lågprisförlaget En bok för allas vuxenutgivning är i farozonen. Kulturdepartementet vill istället att förlaget koncentrerar sin utgivning till barn- och ungdomsböcker, en linje som flera partier inom den borgerliga regeringsalliansen drivit i opposition, skriver Svenska Dagbladet. På En bok för alla är förlagschefen Hans-Erik Arleskär oroad över vad det skulle kunna innebära för den läsfrämjande verksamheten. Deras satsning riktar sig till lågutbildade grupper i LO-kollektivet.

Även om det idag finns ett stort utbud av pocketböcker till rätt bra pris är det ändå inte samma sak. En bok för alla ger ut annat är de bästsäljande deckarna och En bok för alla ger ut klassiker och annat också. En bok för alla behövs.

Enn Kock har skrivit ett bra inlägg om detta.

Det här inlägget publicerade jag i min privata blogg igår, men detta tål att upprepas om och om igen: En bok för alla behövs.

Varför vill högerpartierna eventuellt lägga ned En bok för alla?
Stationsvakt har kanske rätt i sin fundering kring detta.
Borgerligheten kanske inte vill ha kultur med

andra perspektiv än den borgerligt dominerade pressens och en röst från annat håll än de koncernägda mainstreammedierna från olydiga och självständigt tänkande skribenter.

Andra bloggar om: En bok för alla, kultur, kulturpolitik, högerregeringen, billiga böcker, bokläsade, demokrati

Ingenting är gratis låter moderaterna oss förstå. Kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth försvarar regeringens brist på kulturpolitik i och med att det har visat sig att museerna förlorat var tredje besökare sedan fria entréer togs bort. Länk till DN.

Vi har prioriterat att sänka skatterna så får folk själva avgöra vad de vill använda pengarna till, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Man kan tänka sig bygga ett nytt dyrt operahus men folkbildningen är man ointresserad av och prioriteringen är uppenbar. Hellre låga skatter än en bra kulturpolitik.

Det fria inträdet kostade 100 miljoner då det infördes. Eftersom regeringen behåller fritt inträde för ungdomar upp till 19 år, beräknar man spara 50 av dessa miljoner. Den totala budgeten för muséerna var för ett år sedan ungefär 870 miljoner. Således sparar man ungefär 6 % av kostnaden. …….. De 50 miljonerna i besparing på museerna motsvarar emellertid ca 0,3 % av kostnaden för Alliansens skattesänkningar. Länk henriksjoholm.

Kulturministern, vars huvuduppgift torde vara att värna en rik kultur har tidigare sagt, i samband med regeringens hårt kritiserade hantering av teatermomsen, att hon hade en “en animerad diskussion” med finansdepartementet, i DN (13/1). Vad vi ser är en svag och velig kulturminister som inte kan förvara kulturens väl framför marknaden och finansdepartementet väl.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Lena Adelsohn Liljeroth, fria entréer, kultur, kulturpolitik, moderaterna, regeringen.

SSU återupptar en käck tradition i svensk politik: att kräva statsråds avgång. I fokus denna gång står, inte helt otippat, utrikesminister Carl Bildt. I ett uttalande säger SSU:s Mattias Vepsä att ”Carl Bilds förehavanden i olika affärer har passerat gränsen där den tysta Fredrik Reinfeldt nu måste agera och göra sig av med sin utrikesminister”.

Vepsä konstaterar att listan kan göras lång med affärer som bär Carl Bildts signum och som sänker Sverige som utrikespolitisk aktör: Vostok Nafta, Lundin Oils samarbete med diktaturen i Sudan, investeringar i turkiska militärindustrin och nu betald krigslobbyist av Bush.

Läs mer om detta här.

Jag läser i dagens Arbetarbladet om ytterligare en stoppad arbetsmarknadsutbildning. Jag förstår att den borgerliga regeringen ogillar skattefinansierade utbildningar som syftar till att skapa ökade möjligheter för mer eller mindre okvalificerad arbetskraft men att avbryta utbildningsinsatser mitt under pågående period endast för att statuera exempel är omoraliskt. Det är faktiskt riktiga människor som går dessa utbildningar, som vågat satsa och avsatt tid och möjlighet att ge sig själva en bättre position på arbetsmarknaden.

Det är svårt att komma bort ifrån misstanken att den borgerliga regeringen ogillar att människor med låg- eller i avsaknad av- utbildning förbättrar sin position på arbetsmarknaden, i alla fall om det sker med skattemedel.

Vuxna människor med familj och levnadsomkostnader har många hinder att ta sig över för att våga vuxenstudera. Ett sådant jättehinder handlar om familjens försörjning och därför är kompetensutveckling inom ramen för arbetsmarknadsutbildningar med bibehållen lön ett bra sätt att prioritera jobblinjen och med tanke på Sven Otto Littorins försvar av jobblinjen när ämnet varit kollektivavtalens betydelse så är det läge att tänka om när det gäller pågående arbetsmarknadsutbildningar.

Det är ytterst allvarligt att vi har en regering som är så enkelspåriga i sin systemskiftesiver att de högaktningsvärt struntar i de människor av kött och blod som får bära konsekvenserna av deras principförändringar. I Sandviken är det i det här fallet 59 riktiga människor som mitt i utbildningen får veta att den satsning de själva vågat sig på att medverka till, avbryts. Det är kränkande och visar på ett förakt, inte bara ett förakt för ett annat politiskt förhållningssätt för det må ju vara hänt, men ett förakt för de riktiga människor som får bära konsekvenserna och dessutom ett förakt för den arbetssektor som är i stort behov av utbildad personal.

Den nya regeringen har visat sig vara en samling teknokrater som sätter sina ideologiska käpphästar långt före människors verklighet. Inget ont om att man kan ha olika perspektiv på verkligheten men när förändringsbenägenheten trampar på människors situation och inte tar hänsyn till att det behövs omställningstid visar på en människosyn som inte stämmer med mina värderingar.
Om man vill förändra ett samhällssystem äger man förstås rätten att göra det om man har det demokratiska mandatet att göra så, men när man väljer att bortse från människorna som lever i samhället utav ideologiska skäl så är man inte en god härskare.

Den här och andra Intressanta bloggar om: vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, politik
Jag har också postat det här inlägget på min egen blogg som ni hittar här.
Tierp den 16 februari 2007
Erik Laakso

Det är surt sa högerbloggarna

Det är surt, sa räven om rönnbären han inte nådde.

Det är surt, säger högerregeringens bloggare om alla väljarundersökningar nu för tiden.

I morse visade ännu en väljarundersökning att oppositionen (s, v och mp) skulle sopa mattan med borgerligheten om det var val idag. Den här gången är det Skops väljarbarometer.

Svenska Dagbladet:

De tre oppositionspartierna, s, v och mp, får tillsammans 49,6 procent av rösterna, en ökning med 1,8 procentenheter jämfört med januarimätningen. De fyra partierna i regeringsalliansen får 47,3 procent (-0,7).

Väljarundersökningar är trams och meningslösa, hörs från högerbloggarna nu för tiden.

Så lät det inte för ett år sedan.

Väljarundersökningar är inget val. Det är sant. Men det är en fingervisning.

Det mest intressanta är väl egentligen att, som Dagens nyheter skriver, folkpartiet fortsätter att backa:

Folkpartiet backar två procentenheter, vilket är den enda statistiskt säkerställda partiförändringen.

Folkpartiet har kört en populistisk linje att ropa på gammaldags hårdare tag. Svenska folket köper inte dessa lättköpta formuleringar längre. Det ger hopp om svenskarna.

Svenskar=alla som bor i Sverige.

Börjar förresten det här med väljarundersökningar som visar att oppositionen leder, att moderaterna är det enda högerparti som går framåt, bli vardagsmat? Jag hittade inte ens någon kommentar kring Skops väljarundersökning på Aftonbladet. Är det inte en nyhet längre ens?

Nå, jag tänkte på hur högerbloggarna hela tiden pekade på väljarundersökningar då, för ett halvår sedan. Jag tänker också på hur högerpartierna vann många omröstningar på Internet efter olika valdebatter.
Är det så konstigt?
Vilka grupper orkar sitta uppe och se en valdebatt som håller på till 22.00 och sedan koppla upp sig och gå in på Svenska Dagbladet eller Aftonbladet ellet Sveriges Television och rösta och delta i diskussionsforum?
Knappast den som ska gå upp klockan fem nästa morgon för att lämna knattarna på dagis innan det är dags för morgonrapporten på sjukhuset eller var de nu jobbar.
De som dominerar Internet och diskussionerna där är inte direkt de människor som arbetar inom LO-yrken.

Därför har högerbloggarna rätt: väljarundersökningar säker inte allt. Men de säger minst lika mycket nu som de gjorde för ett år sedan.

Har postat samma inlägg i min personliga blogg, men tycker det platsat här också.

Andra bloggar om: högerbloggare, surt, väljarundersökningar, oppositionen, folkpartiet, kräftgång, högerregeringen, politik

Mobbingen är ett folkhälsoproblem med mycket stora konsekvenser för dem som drabbas. Att inse vidden av problemet är en bra start men räcker inte. Orsakerna till mobbingen bör också finnas där för att rätta åtgärder ska kunna vidtagas.

”Varje dag mobbas uppskattningsvis 100 000 elever i den svenska grundskolan – och en miljon elever är medagerande, antingen som aktiva mobbare, som påhejare eller som tysta iakttagare och medlöpare. För nästan alla vet om när allvarlig mobbing pågår mot en enskild elev, mot en kamrat. Men de flesta väljer att tiga.
Och de vuxna ser ingenting eller väljer att blunda. Den stora tystnaden är värst. Om detta vittnar så gott som alla som varit utsatta för mobbing under sin skoltid.”

Lena Fejan Ljunghill, ledare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2004

Skolminister Jan Björklund är angelägen om att lösa problemet med mobbingen och han föreslår en lagändring som ska göra det möjligt att flytta mobbare till en annan skola. Men hans förslag saknar stöd hos de professionella, ”Var tredje tillfrågad rektor är helt emot en lagändring, de flesta tror att det bara är ett sätt att flytta problemet” länk till DN.

Bestraffningar och hot ska göra jobbet åt Björklund, men vad händer mobbaren på den nya skolan och hur ska den mottagande skolan agera är frågor som inte blir besvarade av Björklund. Är det inte så att det finns en påtaglig risk att vi framöver kommer att flyttta mobbande elever från skola till skola i en cirkulär förflyttning? Ena skolan skickar över några mobbare ena månaden och får några andra från en annan skola ytterligare en tid efter. Det viktigaste är väl ändå att skolan i sig har ett väl och fungerande arbetssätt för att förebygga mobbing? Krutet ska läggas på den enskilda skolan, på ledningen, på föräldrarna och andra vuxna i barnens omgivning.

Standardlösningen är som alltid, fler vuxna i skolan och mer resurser. Häromdan sa en skolledare till mig att hon såg en resursförstärkning i form av en ytterligare lärare i klass ett och två på grundskolan som något mycket viktigt och önskvärt. Något som gör att skolan aktivt kan arbeta mycket bättre med stökiga barn, oro och mobbingsituationer. För många gånger handlar det nu om att lärarna inte riktigt orkar med situationen och en resursförstärkning med en ytterligare lärare i de lägre klasserna kan lösa många problem.

Det är mycket olyckligt att Björklund ser icke straffmyndiga barn som kriminella. I längden löser det inga problem. Vi måste ta tag i dem som mobbar på rätt sätt. Så länge vi inte lyckas nå mobbarna så fortgår problemen och det är vi vuxna som har det största ansvaret. Man föds inte till mobbare. Alla inblandade behöver hjälp är väl det korta svaret på ett stort problem.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: mobbing, Jan Björklund, skolan, skolpolitik, Folkpartiet

Debatten högersväng/vänstersväng har ljudit inom och utom partiet sedan valresultatet stod klart i höstas. Vissa menade att socialdemokratin skulle se åt det håll som vann valet och inse att vänsterpolitiken var förlegad. Den slutsatsen kan man dra om man tror att socialdemokratin förlorade för att moderaternas politik var bättre. Misstänker man däremot att medborgarna inte röstade FÖR moderaterna, utan kanske snarare EMOT socialdemokratin, så blir slutsatsen en helt annan. Kanske kan det rentav vara så att sossarna girat så långt åt höger att man till slut såg det som hög tid att skaka om socialdemokratins trötta, stolta ”förvaltare”? I den initiala eftervalsdebatten så missade i så fall några piken helt och föreslog rejält högervridna lösningar på det primära problemet i valrörelsen:– vårt misslyckande i jobbfrågan.

I viss mån hoppade somliga på den upplevda liberala vågen och stämde in i den liberala kören; att de primära problemen för exempelvis unga på arbetsmarknaden, var att kraven på ersättning och övriga villkor satts alltför högt.

Jag håller inte med.

Vi behöver inte se längre än till Tyskland för att inse att tallande på säkerhetssystemen är nog inte vägen att gå. I Tyskland testade nämligen sossarna sänkta ersättningsnivåer. Där kan vi se hur socialdemokraternas högersväng ökade fattigdomen markant. De tyska socialdemokraterna påbörjade sin högersväng år 2003. Detta då man menade att tysk arbetsmarknad skulle må bra av sänkta ersättningsnivåer samt att företagandet skulle må bättre av sänkta skatter. Där var det Gerhard Schröder som svepte in som en ”Ny frisk fläkt” (motsvarande ”förnyare” i Sverige), och förde in tysk socialdemokrati på en helt ny linje. Men ”förnyaren” Schröder visade sig dock vara en katastrof för den tyska socialdemokratin och partiet tappade väljarförtroende i rasande takt. Dessutom visade sig hans reform vara en katastrof för många invånare i Tyskland. Ni känner igen debatten från Sverige nu. Konjunkturinstitutet gick nyligen ut och sa att moderaternas sänkta ersättningsnivåer mycket riktigt kommer att leda till fler jobb. Man låter oss veta att ” När det lönar sig mer att arbeta söker sig fler personer in på arbetsmarknaden”.

Detta schackdrag anammade dock tysk socialdemokrati redan år 2003. Detta med katastrofala följder. Man sänkte nämligen ersättningsnivåerna även där, och vad hände?

– Jo reallöneökningen avstannade, ja rentav sjönk 0,9 %, och i Tyskland har vissa löner blivit så låga att de till och med måste drygas ut med socialbidrag (DN 23/12 – 06).

Och arbetsmarknaden? Vad hände med den?

- Nja. Det visade sig till en början att företagen trots detta tillmötesgående inte alls tog sitt ansvar, utan fortsatte att avlöva verksamheten till låglöneländer för att höja intäkterna. År 2005 nådde Tyskland därför rekordsiffran 5,2 % i arbetslöshet.

Där, liksom här, höjde man även medborgarnas avgifter för att omfattas av de sociala säkerhets-näten, vilket har lett till en utbredd fattigdom som nu har tillåtits nå ofattbara 17%, det vill säga samma siffra som i USA.

Nu sjunker dock äntligen arbetslösheten i Tyskland, liksom på nästan alla andra håll i Europa. Men nedgången är liten, 1,15% av de arbetslösa har åter tagits i jobb. Frågan är också vad denna siffra egentligen säger om det är så att dessa jobb ger löner som är så låga att man måste dryga ut dem med socialbidrag (se ovan). Trots nedgången i arbetslöshetssiffror så blir gemene man i Tyskland alltså inte rikare.

Även Konjunkturinstitutet i Sverige konstaterar att svenskarna nog inte heller kommer att bli rikare med det moderata systemet med sänkta ersättningsnivåer trots att arbetslösheten går ned. Man skriver nämligen i Konjunkturinstitutets rapport att:

”Den lägre inflationstakten beror till stor del på att en ökad arbetskraft och en lägre ersättningsgrad i a-kassan bedöms få en dämpande effekt på lönetillväxten”

Översättning:

Inflationstakten kommer inte att öka, för de som kommer i jobb kommer att göra det till så låga löner och till så dåliga anställningsvillkor, att de ändå inte kommer att kunna driva på löneutvecklingen/inflationen uppåt.

Så varför är man i Sverige irriterad på Moderaternas A- kasseförlag när de faktiskt i valrörelsen sa att det var det här de skulle göra?

- Jo, troligen för att valet var ett missnöjesvotum mot socialdemokratin, inte ett uttryck för stöd för Moderat politik

Men detta missnöjesvotum kom vid en ovanligt dåligt vald tidpunkt. För nu vänder konjunkturen upp här liksom i resten av Europa, vilket skulle ha gett att vi inte hade behövt sänka ersättningsnivåerna och därigenom indirekt sänka lönerna för de unga som nu kommer in på arbetsmarknaden.

Men nu är det detta vi har fått.

Det vill säga; en växande välfärdskaka, som inte över huvud taget kommer att fördelas.