Vi kommer att skruva ner aktiviteterna till nära noll under juli månad här på Oppositionen.se. Fortsätt gärna att skriva kommentarer, de dyker inte upp direkt som vanligt utan de lagras och kommer att släppas fram i klump med jämna mellanrum, var tredje alt. fjärde dag eller liknande.
Samtidigt vill vi gärna tipsa om en bra och aktiv blogg så här i juli. Det är naturligtvis Almedalsbloggen - Populär Punkt för Politik, Påverkan och Party som det så fint heter på deras blogg.
Det är dags att väcka upp frågan kring föräldraförsäkringens utformande igen. Den pågår ju hela tiden men intensiteten har ju sina cykler av upp- och nedgångar. Men med hänvisning till en undersökning som Försäkringskassan (FK) har gjort, men ännu ej publicerat, som refereras till i DN, så känns det lite viktigt att få lite snurr på den igen. När taket i föräldraförsäkringen höjdes så var det med motivationen att fler pappor skulle ta ut föräldraledighet i större utsträckning än innan. Män tjänar ju oftast mer än kvinnor och genom detta incitament skulle familjens ekonomi inte påverkas så mycket om pappan valde att vara hemma en längre tid.
FK:s undersökning antyder att det kanske inte har haft den önskade effekten på fördelningen av föräldradagarna mellan mamman och pappan. Andelen dagar som pappan tar ut är nu ca 20 % av det totala antalet dagar. Den har de senaste åren stigit långsamt med ca en procent om året.
Att pappor borde ta ut mer föräldraledighet tycks de flesta vara överens om. För att det är bra för relationerna inom familjen på kort och lång sikt och för att det är bra för jämställdheten i samhället. Inte alla tycker detta ska poängteras, det finns de som tycker att männen borde hålla sig borta från närkontakt med barn och att kvinnor ska hålla sig borta från arbetslivet. Men dessa tyckare befinner sig nog ändå i marginalen. Samtidigt anser de flesta föräldrar att de själva vill bestämma hur de ska fördela föräldraledigheten. Och där har vi ju liksom själva dilemmat: att principiellt tycker de flesta att en jämnare fördelning vore bäst, men när principen skall omsättas i praktiken så passar det ju inte just i våran familj.
Nåväl. Om det nu är så att ekonomiska styrmedel inte fungerar i det här fallet, hur gör vi då? Alliansen har ju lovat en s k pappabonus som skulle innebära att när den som har högst inkomst i familjen är föräldraledig så får den andra parten en skattereduktion. Jag tycker personligen att det är ett intressant initiativ men det finns inget färdigt förslag om detta ännu. Dessutom så hjälper det inte de familjer där kvinnan tjänar mer än mannen. Där får det snarare motsatt effekt. Och även om mannen oftast tjänar mer än kvinnan så borde det finnas ett ansenligt antal familjer där omvända förhållanden råder. Kommer pappornas uttag av föräldradagar att minska i dessa familjer? Tja, om tanken med införandet av pappabonusen visar sig fungera så borde det rimligen bli så och det vore ju högst beklagligt.
Min ståndpunkt i föräldraförsäkringsfrågan är att den borde förlängas och individualiseras. Det borde också läggas till en del som gör att pappan har rätt att ta ut fler än tio dagar efter förlossningen. Betydligt fler, då detta är en intensiv och viktig del för såväl det nyfödda barnet som för den nyförlösta kvinnan. Och givetvis för mannen.
Vinsterna med att pappor är hemma längre är många och betydande. Relationen mellan pappa och barn förstärks. Relationen mellan föräldrarna blir mer jämställd. Villkoren på arbetsmarknaden förbättras för kvinnor. Synen på könsrollerna luckras upp och såväl män som kvinnor blir friare att bejaka nya sidor hos sig själva. O s v.
Alliansen lär aldrig driva frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Ej heller om en förlängd sådan. Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning kunde heller inte göra det. Men det finns starka krafter inom partiet som vill driva en ny linje där man delar föräldraförsäkringen i två eller tre delar. Jag vet inte riktigt var Mona Sahlin står men förhoppningsvis är hen mer öppen för nytänkande i den här frågan. Jag tror det skulle vara revolutionerande för synen på män, kvinnor och barn och ett stort steg mot ett bättre samhälle med barnen i fokus.
Dock har kristdemokraternas riksting i Sundsvall. Bilden får anses illustrera den förda politiken hos Kd. Det skall för övrigt bli spännande att se hur partiledningen rider ut det sekteristiska abortmotsåndet inom partiet. Tack till Erik, bilden och Thomas Hartman för tips.
Moderaterna lär kunna media och mediestrategier. Vad har hänt? Titta på detta inslag från YouTube serverat av SSU:aren Makan Amini. Detta är ju direkt dåligt.
Dagen efter att Anders Borg meddelat att skatterna ska sänkas ytterligare skriver Kulturdepartementet i direktiven till sin privatiseringskommitté att “andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka”. Och gör Skatteverkets generaldirektör till ledamot av en kommitté som ska se över kulturpolitiken.
Cecilia Stegö Chilò blev inte långvarig som kulturminister, men Lena Adelsohn Liljeroth fortsätter arbetet med att privatisera kulturpolitiken med betydligt större framgång. På ett drygt halvår som kulturminister har Adelsohn Liljeroth bland annat lyckats avskaffa den fria entrén på statliga muséer, strypa stödet till En Bok För Alla, riva upp avtalen för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Adelsohn Liljeroth medverkade i beslutet att kraftigt försämra kulturarbetarnas villkor genom att urholka deras försäkringsskydd vid arbetslöshet, och hon såg på utan att göra något när EG-domstolens beslut ledde till momschock för åtskilliga teatrar.
I dag tillsätter Adelsohn Liljeroth en kommitté med det popiga namnet Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det finns ingen anledning att tveka - privatiseringen av kulturen har bara börjat. Direktiven säger att “andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka” och att kommittén därför ska se över hur Sverige kan bli mer som “många andra länder i västvärlden” [USA? Storbritannien?] och finansiera kulturen mer genom “samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer”.
Det är bara en liten del av kulturen som är kommersiellt lönsam. Under århundrade efter århundrade före kulturpolitikens genombrott var därför kulturarbetarna beroende av rika mecenater som stod för större delen av finansieringen av deras verksamhet. Genom det offentliga stödet till kulturlivet tog staten ansvar för existensen av ett fritt kulturliv oberoende av förmögna företag och individers välvilja. Det var ett stort framsteg för demokratin och yttrandefriheten.
Jag har inget att privatpersoner, organisationer och företag stödjer kultur - det händer dagligen och är en förutsättning för ett levande kulturliv. I Uppsala är kommunen den största finansiären av kultur, men Svenska Kyrkan, Uppsala Universitet och det privata näringslivet är också viktiga kulturfinansiärer. Linnéjubileet hade aldrig blivit så stort om det inte hade varit för privata sponsorer. Men detta är ett komplement, aldrig en ersättning av en kraftfull offentlig kulturpolitik som står upp för ett fritt och mångsidigt kulturliv och kan balansera de kommersiella intressena.
Lena Adelsohn Liljeroths kulturprivatiseringskommitté är tillsatt för att backa bandet. I stället för att diskutera hur det offentliga stödet kan ökas för att ge utrymme till ett stöd till nya kulturformer utan att behöva ge avkall på stödet till de gamla, ska kommittén öka sponsringen av kulturverksamhet. Och det minst sagt udda draget att utnämna Skatteverkets generaldirektör till ledamot av kommittén talar sitt tydliga språk. Kommittén ska utarbeta förslag för hur förmögna mecenater ska kunna få skatteavdrag för donationer till kultur. Och ingen ska inbilla mig att detta kommer att ske utan att anslagen till kulturpolitiken minskas. Det offentliga stödet till det fria kulturlivet minskas, medan rika människors stöd till sina favoritkulturformer får förmånliga skattevillkor. Det är borgerlig kulturpolitik.
Kulturpolitik är inte en liten perifer företeelse som bara angår ett fåtal kulturarbetare och storkonsumenter av kultur. Ett fritt och självständigt kulturliv är en förutsättning för en levande demokrati. Det finns all anledning att ta en rejäl ideologisk strid kring kulturpolitiken.
Ytterligare en undersökning visar nu att kommunala energibolag håller lägre priser än privata eller statliga. I Linköping var tidigare socialdemokraterna och (det gamla) centerpartiet ett bålverk mot borgerliga utförsäljningskrav. I valet 2002 var domen så hård mot den borgerliga utförsäljningspolitiken att de insåg att det var omöjligt för dem att vinna ett kommunalval i Linköping så länge de talade om att privatisera Tekniska Verken.
Tekniska Verken i Linköping är ett framgångsrikt exempel på hur långsiktigt lönsamma investeringar och miljöhänsyn kan samverka till kommuninvånarnas bästa. Priserna kan hållas nere samtidigt som företagets vinster bidrar till utvecklingen av hela kommunen. Genom satsningar på fjärrvärme, energiåtervinning och biogas bidrar företaget både till att utveckla ny teknik och till att Linköping gör sitt för att undanröja hotet mot vårt klimat.
Offentliga aktörer vågar och kan agera långsiktigt. Ägarna är i första hand inte intresserade av snabb avkastning utan av långsiktigt goda levnadsvillkor för befolkningen.
En stabil och säker investerare som en kommun, ett landsting eller staten kan också låna till investeringarna till bättre villkor än privata aktörer eftersom risken är lägre. Därför har jag svårt att förstå varför så kallade OPS-lösningar (Offentlig Privat Samverkan) vid infrastrukturinvesteringar skulle vara en smart lösning. Om en privat aktör lånar upp pengar och bygger till exempel bron över Skepparpinan i Motala eller Ostlänken, och att staten sedan betalar hyra under en lång följd av år borde den totala kostnaden för staten under perioden bli högre än om staten byggt själv. Vinsten tillfaller bolaget som naturligtvis kräver avkastning på sin investering. Varför kan inte staten låna till en långsiktigt lönsam investering själv?
Vi talar nu om Sven Otto Littorins akademiska meriter eller rättare sagt avsaknaden av sådana.
Bloggen Friktion har förtjänstfull uppmärksammat den fuskande arbetsmarknadsministern. Det är dags att på allvar ifrågasätta regeringens kompetens vilket också Johan Karlsson på bloggen Mothugg gör, ”De akademiska medelmåttorna i Reinfeldts regering”.
Vem kan ta regeringen Reinfeldts medelmåttor på allvar? För en regering som säger sig vilja höja kvaliteten i högre utbildning, få upp svensk forskning i världsklass och skärpa kraven i hela utbildningsväsendet är det förstås pinsamt att hälften av dess egna minister inte har lyckats ta en examen efter gymnasiet.
Jag har tidigare funderat på om inte Mats Odells icke avslutade universitetsstudier kan ha något att göra med fadäsen vid utförsäljningen av Telia Sonera då köparna gavs en extra stor rabatt och skattebetalarna i ett ögonblick förlorade 2 miljarder kronor.
Det verkar helt klart som om man tar lätt på kunskap och på ärlighet bland de blå. Man säger sig vilja ha en svensk forskning i världsklass. Hur trovärdigt är det när man samtidigt passar på att lägga ner ett av världens ledande institut på forskning om arbetslivet? Nu den 1 juli lägger man ner Arbetslivsinstitutet. Avancerad forskning och 420 anställda sprids för vinden. Till vilken nytta kan man fråga sig?
EG-domstolen upphävde det svenska förbudet mot privatimport av alkohol via nätet. Ett överraskande beslut för alla inblandade, inte minst för regeringen. Domstolen gick på den klassiskt marknadsliberala linjen om den fria rörligheten istället för att värna om folkhälsan. Men den svenska linjen är stenhård låter man påskina från regeringshåll.
Domen påverkar inte den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Den ligger fast med försäljningsmonopolet och de höga punktskatterna, säger folkhälsominister Maria Larsson (kd) till SvD.
Svensk alkoholpolitik har varit framgångsrik under senare tid. Vi har sett den privata införseln av alkohol över gränserna minska samtidigt som försäljningen på systembolaget har ökat. Vi har också kunnat konstatera en minskning av konsumtionen av alkohol bland våra unga, inte minst viktigt och mycket glädjande.
Vår alkoholpolitik har i stort varit en gemensam angelägenhet för alla partier. Alliansen har också gjort hemläxan och varit rätt duktiga på att förmedla medel till forskning och det preventiva arbete som måste utföras och utvecklas för att hålla skadeverkningarna av alkoholen nere. Frågan är om detta tillhör det förflutna och vi framöver istället ser en ökad marknadsliberal linje där hänsyn till folkhälsan nedprioriteras till förmån för marknadskrafterna. För trots vad folkhälsoministern säger så ser det så ut. Det verkar helt enkelt som om man inte har en gemensam plan för hur alkoholpolitiken ska se ut framöver.
Det är nu dags att fråga Maria Larssons partivän och regeringskollega Mats Odell (kd) om han också anser att den svenska restriktiva alkoholpolitiken ska kvarstå som den är. I och med den planerade utförsäljning av Vin & Sprit så ser det verkligen mörkt ut för svensk restriktiv alkoholpolitik.
”Moderaterna har inte klarat det interna jämställdhetsarbetet. Det anser moderatkvinnorna och kräver att 40 procent av partiets ledande poster går till kvinnor. Av de moderater som är kommunstyrelseordförande är 71 män och 21 kvinnor.
Även om 45 procent av partiets medlemmar är kvinnor, är det bara 24 procent som fått ordförandeposter i kommunstyrelser.
- - -
Moderatkvinnorna kommer på partistämman att kräva att partistyrelsen tar fram en jämställdhetsstrategi. Målet är att 40 procent av de ledande positionerna ska gå till kvinnor, berättar Magdalena Andersson, riksdagsledamot för moderaterna och ordförande för moderatkvinnorna.”
Undran:
Hur var det nu - var det inte moderaterna som var emot kvotering i bolagsstyrelserna? Håller de på att ändra uppfattning? Det är i så fall på tiden - verkar de också tycka själva.
Inlägg