Oppositionen.se

De fackliga protesterna mot nedskärningarna i a-kassan förra hösten - kombinerade med med Reinfeldts självmål i ministerutnämningarna - skapade en bild från scratch av en orättvis regering. I ett land som Sverige är en sådan stämpel det värsta en regering kan få.

I våras försökte Reinfeldt reparera detta genom sin turné runt omkring på kommunalarbetsplatser - något som gjorde att Stockholmsmedia började undra om Sverige hade någon statsminister eftersom han var på orter journalisterna bara sett på vykort. Han var på mytomspunna platser som Sandviken, Ludvika, Nässjö och Luleå medan ministrarna fick sköta ruljansen. Det hjälpte inte upp opinionssiffrorna, så finansministern fick sätta yxan i ytterligare en helig ko - försvarspolitiken.

Och sedan körde the dynamic duo Reinfeldt&Borg en ny repis av sitt gamla succénummer “De Nya Moderaterna”. Under några välregisserade dagar har vi nu återigen fått se moderater vara fullständigt ohämmat principlösa och tala väl om miljöskatter, kollektivavtal och homoäktenskap. Det återstår att se om någon fortfarande går på den enkla.

Med sina dryga 500 000 medlemmar - varav dryga 80 procent är kvinnor - är Svenska Kommunalarbetareförbundet en jätte. För det mesta är denna jätte dock försatt i en tämligen djup sömn.

Sverige skulle inte kunna fungera en enda dag utan Kommunals medlemmar. De vårdar våra gamla, sjuka och funktionshindrade, de tar hand om våra barn, de släcker bränder och kör ambulanser, de lagar mat i skolor, sjukhus, äldreboenden och förskolor, de sköter om offentliga lokaler, gator och parker. När kommunalarna får nog stannar Sverige.

Jag har inte bloggat så mycket hittills i höst eftersom jag varit fullt upptagen med politiskt basarbete. Mycket av tiden har gått åt till att leda fackliga medlemsutbildningar, inte minst för kommunalare. Det har stärkt mig i min bild att även om många förtroendevalda i Kommunal gör ett fantastiskt arbete, så finns en oerhört stark frustration bland medlemmarna över att deras förbund inte driver deras frågor med tillräcklig intensitet.

Kommunal skulle kunna göra så oerhört mycket mer för att lyfta fram medlemmarnas situation i den offentliga debatten och sätta hårt mot hårt för att förbättra offentliganställdas usla anställningsvillkor. I stället har Kommunal ända sedan Lillemor Arvidsson tackade för sig varit lama i debatten om privatiseringar och osynliga i debatten om den ekonomiska politiken. För mig är det en gåta att Kommunal inte tar fram rapporter och kampanjar för att vi måste anställa fler i offentlig sektor för att investera i det mänskliga kapitalet. Det är också uppenbart för alla som studerar den norska modellen att det faktum att norska Kommunal (Fagforbundet) är mycket mer politiskt tydligt och aktivt än sin svenska motsvarighet är en viktig bidragande orsak till att Norge har ett annat politiskt läge än Sverige.

Nu verkar det som att jätten är på väg att vakna. Nu ringer Ylva Thörn i klockorna och uppmanar medlemmarna att “gå till motattack” mot en regering vars politik “med kirurgisk precision” slår hårdare mot kommunalarna än mot alla andra. Och det handlar inte om ett enda möte - det handlar om veckovisa protestmöten på Mynttorget i samband med regeringsluncherna och om landsomfattande protestmanifestationer en gång i månaden. Man protesterar mot “En omvänd Robin Hood politik som tar från arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna och pensionerade och ger till dem med fina villor och höga inkomster.”

Är det något regeringen är helt desperata om just nu så är det lite lugn och ro. Att få lite regerandets grå vardag, lunket där man kan leverera en reform här, en skattesänkning där, och successivt få folk att acceptera att folkhemmet styrs av en borgerlig regering. Vad de absolut inte vill ha är att Sveriges största fackförbund förklarar krig mot dem och går ut i landsomfattande protestmöten. Men det bästa med Ylva Thörns artikel är ändå att det ger hopp om att Kommunal äntligen ska kunna väckas till liv igen.

Oppositionspartiernas ledning över regeringsalliansen fortsätter att växa.
Enligt det skandinaviska opinionsföretaget Sentio Research har socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet nu stöd av 56,6 procent av väljarna, mot 37,7 för regeringspartierna. I augustimätningen var avståndet 55,6-39,2.

Samtidigt sjunker stödet för moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet. Kristdemokraterna hamnar på nytt under fyraprocentsspärren för riksdagen med 3,6 procent, och moderaterna får sin lägsta siffra sedan valet med 21,4 procent. Se DN.

Med andra ord borde ilskan och förtvivlan i filmen ovan mera vara något för Alliansens supportrar. Men det visar gott, tycker jag att vi tar vårt oppositionella arbete på fullaste allvar.

Tack Luciano för filmtipset.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Opinionsmätning, Alliansen, regeringen.

Det här har jag postat i min privata blogg men det passar nog här också, även om min angreppsvinkel på Reinfeldts sjukpengs-politik bygger på religion och livssyn, mer än politik:
—–

Synen på skatt är ofta något som går som en skiljelinje mellan de två politiska blocken. Likaså hur mycket av det som drivs av samhällets instutitioner som kan drivas i privat regi istället.

Därom tvistar riksdagsmännen och riksdagskvinnorna. Förstås.

Men det utspel som moderate statsministern Reinfeldt gjorde idag, ivrigt påhejad via DN av centerns Federley, är på väg att inför är sjukt i ordets rätta bemärkelse.

Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrsson presenterar budgetens stora satsning: Den största sjukförsäkringsreformen på 15 år. Reglerna för den sjukpenninggrundande inkomsten stramas upp. Redan från den 1 januari 2008 kommer beräkningsgrunden att ändras. Den tuffare modellen ska främja såväl rättssäkerhet som arbetslinje.

DN berättar om hur denna högerallians verkar ha blivit förblindade: de tror att livet är för evigt och att sjukdom är något vi drabbas av för att vi inte vill jobba.

Jag har hört historier om hur fundamentalistiska representanter för Livers ord uppmanat rullstolsburna människor med cp-skador att resa sig upp: “Det enda som hindrar dig är din tro, gud gråter när han ser att du inte tror. Tror du bara tillräckligt blir du frisk och rik”.

Det regeringen säger nu är för mig samma sak.

Jag har full respekt för försöken att ställa upp med rehabilitering för långtidssjuka och förtidspensionerade. Javisst, jag tror att det finns människor som med rätt stöd: kanske någon utbildning, möjlighet till starta-eget-bidrag eller att få möjlighet att få jobba på en arbetsplats med lön betald av rehabiliterings stöd för att kunna visa vad de kan. Javisst. Det finns mycket att göra där för att stödja och hjälpa människor tillbaka till arbetslivet.

Som den här delen av Reinfeldts förslag skulle kunna vidareutvecklas till något vettigt:

3. Nyfriskjobb införs. Arbetsgivare som anställer personer som stått utanför arbetsmarknaden mer än ett år på grund av sjukskrivning eller sjuk- och aktivitetsersättning ska kunna undanta en summa som motsvarar dubbla arbetsgivaravgiften. Nyfriskjobben får därmed fördubblat genomslag för denna grupp jämfört med nystartsjobben.

Men det gäller tyvärr inte alla. Livet har en inneboende kraft som heter åldrande, som heter sjukdom, som heter död.
Det verkar inte Reinfeldt med kamrater se.

Mina argument mot Reinfeldt på det här området är alltså inte politiska, att det slår mot de svagaste (den argumentationen gör andra bra) - utan rent etiska och religiösa: livet har sjukdom som en del vi inte kan komma ifrån hundra procent, i alla fall inte politisk väg. Denna politik de bygger nu bygger på en illusion och oförmåga att se verkligheten som den är. Det är livsfarligt att bygga politik på sådan osanning.

Referenser:
DN
SvD
Aftonbladet

Andra bloggar om: sjukpeng, sjukförsäkring, politik, livssyn, blinda, Reinfeldt, högerregeringen, högeralliansen, samhälle

Sjuka blir socialbidragstagare - eller är det ättestupan som ska införas?

Såg i förbifarten att vårdnadsbidrag är på väg tillbaka. Det fanns ett tag när mina barn var små. Inte för att jag hade råd att utnyttja det. Vill minnas att det bara fanns mycket kort tid, för sedan blev det en ny regering och bidraget skrotades.

Lite smått ironiskt att en regering vars anhängare ofta talar mot bidragssamhället, att det finns finns bidrag de gärna inför.

Nu tänkte jag inte blogga om vårdsnadsbidraget, men när jag låste om det såg jag något annat:

På propositionslistan finns också ändrade regler för sjukskrivning, bland annat en tidsgräns för sjukpeng, och åtgärder för att minska “överutnyttjandet” av ersättningen vid vård av sjukt barn. Förslagen ska ge besparingar på 2,5 respektive 0,5 miljarder kronor.

En tidsgräns för sjukpeng?

Hur tänker en makthavande person då? Tidsgräns? Har de blivit offer för en illussion om att alla sjukdomar går över?
Vad har de för bild av vad livet är och livets villkor?
Tror de att sjukdom och ålderdom går att lagstifta bort?

Vad ska vi göra med de som inte är sjuka lagom länge, politiskt och ekonomiskt sett?

Det är ju helt otroligt. Ska en människa med svår cancer exempelvis när tidsgränsen passerat tvingas ut och jobba eller leva på socialbidrag? Eller är det ättestupan som ska införas?
—-

Komplettering: Ättestupan från Wikipedian:

En ättestupa är ett brant stup, där åldringar ska ha kastat sig (eller blivit kastade) mot sin död under medeltiden. Enligt myten gjordes detta i brist på annat socialt skyddsnät då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården. Trots att det finns många platser utpekade i Norden som sägs ha tjänat som ättestupor, anses det inte längre troligt att ättestupor faktiskt har funnits och använts, utan snarare är det en seglivad myt, en faktoid. En variant på myten är “ätteklubban” som alltså skulle vara en speciell klubba som skulle ha använts till att slå ihjäl generation efter generation av åldringar.

Kanske dags att skriva in: Genomfördes igen 2008 av den borgerliga regeringen i Sverige av finansminister Borg och statsminister Reinfeldt och med stort bistånd av kristdemokraternas ledare Göran Hägglund.
—
Också postat i min egna personliga blogg.

Dock har kristdemokraternas riksting i Sundsvall. Bilden får anses illustrera den förda politiken hos Kd. Det skall för övrigt bli spännande att se hur partiledningen rider ut det sekteristiska abortmotsåndet inom partiet. Tack till Erik, bilden och Thomas Hartman för tips.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Göran Hägglund, kristdemokraterna, abortmotstånd, vårdnadsbidrag.

Moderaterna lär kunna media och mediestrategier. Vad har hänt? Titta på detta inslag från YouTube serverat av SSU:aren Makan Amini. Detta är ju direkt dåligt.

Alexander Sofroniou utvecklar detta vidare här.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, regeringen, utbildning, moderaterna, media.

Dagen efter att Anders Borg meddelat att skatterna ska sänkas ytterligare skriver Kulturdepartementet i direktiven till sin privatiseringskommitté att “andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka”. Och gör Skatteverkets generaldirektör till ledamot av en kommitté som ska se över kulturpolitiken.

Cecilia Stegö Chilò blev inte långvarig som kulturminister, men Lena Adelsohn Liljeroth fortsätter arbetet med att privatisera kulturpolitiken med betydligt större framgång. På ett drygt halvår som kulturminister har Adelsohn Liljeroth bland annat lyckats avskaffa den fria entrén på statliga muséer, strypa stödet till En Bok För Alla, riva upp avtalen för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Adelsohn Liljeroth medverkade i beslutet att kraftigt försämra kulturarbetarnas villkor genom att urholka deras försäkringsskydd vid arbetslöshet, och hon såg på utan att göra något när EG-domstolens beslut ledde till momschock för åtskilliga teatrar.

I dag tillsätter Adelsohn Liljeroth en kommitté med det popiga namnet Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det finns ingen anledning att tveka - privatiseringen av kulturen har bara börjat. Direktiven säger att “andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka” och att kommittén därför ska se över hur Sverige kan bli mer som “många andra länder i västvärlden” [USA? Storbritannien?] och finansiera kulturen mer genom “samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer”.

Det är bara en liten del av kulturen som är kommersiellt lönsam. Under århundrade efter århundrade före kulturpolitikens genombrott var därför kulturarbetarna beroende av rika mecenater som stod för större delen av finansieringen av deras verksamhet. Genom det offentliga stödet till kulturlivet tog staten ansvar för existensen av ett fritt kulturliv oberoende av förmögna företag och individers välvilja. Det var ett stort framsteg för demokratin och yttrandefriheten.

Jag har inget att privatpersoner, organisationer och företag stödjer kultur - det händer dagligen och är en förutsättning för ett levande kulturliv. I Uppsala är kommunen den största finansiären av kultur, men Svenska Kyrkan, Uppsala Universitet och det privata näringslivet är också viktiga kulturfinansiärer. Linnéjubileet hade aldrig blivit så stort om det inte hade varit för privata sponsorer. Men detta är ett komplement, aldrig en ersättning av en kraftfull offentlig kulturpolitik som står upp för ett fritt och mångsidigt kulturliv och kan balansera de kommersiella intressena.

Lena Adelsohn Liljeroths kulturprivatiseringskommitté är tillsatt för att backa bandet. I stället för att diskutera hur det offentliga stödet kan ökas för att ge utrymme till ett stöd till nya kulturformer utan att behöva ge avkall på stödet till de gamla, ska kommittén öka sponsringen av kulturverksamhet. Och det minst sagt udda draget att utnämna Skatteverkets generaldirektör till ledamot av kommittén talar sitt tydliga språk. Kommittén ska utarbeta förslag för hur förmögna mecenater ska kunna få skatteavdrag för donationer till kultur. Och ingen ska inbilla mig att detta kommer att ske utan att anslagen till kulturpolitiken minskas. Det offentliga stödet till det fria kulturlivet minskas, medan rika människors stöd till sina favoritkulturformer får förmånliga skattevillkor. Det är borgerlig kulturpolitik.

Kulturpolitik är inte en liten perifer företeelse som bara angår ett fåtal kulturarbetare och storkonsumenter av kultur. Ett fritt och självständigt kulturliv är en förutsättning för en levande demokrati. Det finns all anledning att ta en rejäl ideologisk strid kring kulturpolitiken.

Detta inlägg återfinns även på min egen blogg.

Ytterligare en undersökning visar nu att kommunala energibolag håller lägre priser än privata eller statliga. I Linköping var tidigare socialdemokraterna och (det gamla) centerpartiet ett bålverk mot borgerliga utförsäljningskrav. I valet 2002 var domen så hård mot den borgerliga utförsäljningspolitiken att de insåg att det var omöjligt för dem att vinna ett kommunalval i Linköping så länge de talade om att privatisera Tekniska Verken.

Tekniska Verken i Linköping är ett framgångsrikt exempel på hur långsiktigt lönsamma investeringar och miljöhänsyn kan samverka till kommuninvånarnas bästa. Priserna kan hållas nere samtidigt som företagets vinster bidrar till utvecklingen av hela kommunen. Genom satsningar på fjärrvärme, energiåtervinning och biogas bidrar företaget både till att utveckla ny teknik och till att Linköping gör sitt för att undanröja hotet mot vårt klimat.

Offentliga aktörer vågar och kan agera långsiktigt. Ägarna är i första hand inte intresserade av snabb avkastning utan av långsiktigt goda levnadsvillkor för befolkningen.

En stabil och säker investerare som en kommun, ett landsting eller staten kan också låna till investeringarna till bättre villkor än privata aktörer eftersom risken är lägre. Därför har jag svårt att förstå varför så kallade OPS-lösningar (Offentlig Privat Samverkan) vid infrastrukturinvesteringar skulle vara en smart lösning. Om en privat aktör lånar upp pengar och bygger till exempel bron över Skepparpinan i Motala eller Ostlänken, och att staten sedan betalar hyra under en lång följd av år borde den totala kostnaden för staten under perioden bli högre än om staten byggt själv. Vinsten tillfaller bolaget som naturligtvis kräver avkastning på sin investering. Varför kan inte staten låna till en långsiktigt lönsam investering själv?

Vi talar nu om Sven Otto Littorins akademiska meriter eller rättare sagt avsaknaden av sådana.
Bloggen Friktion har förtjänstfull uppmärksammat den fuskande arbetsmarknadsministern. Det är dags att på allvar ifrågasätta regeringens kompetens vilket också Johan Karlsson på bloggen Mothugg gör, ”De akademiska medelmåttorna i Reinfeldts regering”.

Vem kan ta regeringen Reinfeldts medelmåttor på allvar? För en regering som säger sig vilja höja kvaliteten i högre utbildning, få upp svensk forskning i världsklass och skärpa kraven i hela utbildningsväsendet är det förstås pinsamt att hälften av dess egna minister inte har lyckats ta en examen efter gymnasiet.

Jag har tidigare funderat på om inte Mats Odells icke avslutade universitetsstudier kan ha något att göra med fadäsen vid utförsäljningen av Telia Sonera då köparna gavs en extra stor rabatt och skattebetalarna i ett ögonblick förlorade 2 miljarder kronor.

Det verkar helt klart som om man tar lätt på kunskap och på ärlighet bland de blå. Man säger sig vilja ha en svensk forskning i världsklass. Hur trovärdigt är det när man samtidigt passar på att lägga ner ett av världens ledande institut på forskning om arbetslivet? Nu den 1 juli lägger man ner Arbetslivsinstitutet. Avancerad forskning och 420 anställda sprids för vinden. Till vilken nytta kan man fråga sig?

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, regeringen, forskning, utbildning, Arbetslivsinstitutet, Mats Odell.

EG-domstolen upphävde det svenska förbudet mot privatimport av alkohol via nätet. Ett överraskande beslut för alla inblandade, inte minst för regeringen. Domstolen gick på den klassiskt marknadsliberala linjen om den fria rörligheten istället för att värna om folkhälsan. Men den svenska linjen är stenhård låter man påskina från regeringshåll.

Domen påverkar inte den svenska restriktiva alkoholpolitiken. Den ligger fast med försäljningsmonopolet och de höga punktskatterna, säger folkhälsominister Maria Larsson (kd) till SvD.

Svensk alkoholpolitik har varit framgångsrik under senare tid. Vi har sett den privata införseln av alkohol över gränserna minska samtidigt som försäljningen på systembolaget har ökat. Vi har också kunnat konstatera en minskning av konsumtionen av alkohol bland våra unga, inte minst viktigt och mycket glädjande.

Vår alkoholpolitik har i stort varit en gemensam angelägenhet för alla partier. Alliansen har också gjort hemläxan och varit rätt duktiga på att förmedla medel till forskning och det preventiva arbete som måste utföras och utvecklas för att hålla skadeverkningarna av alkoholen nere. Frågan är om detta tillhör det förflutna och vi framöver istället ser en ökad marknadsliberal linje där hänsyn till folkhälsan nedprioriteras till förmån för marknadskrafterna. För trots vad folkhälsoministern säger så ser det så ut. Det verkar helt enkelt som om man inte har en gemensam plan för hur alkoholpolitiken ska se ut framöver.

Det är nu dags att fråga Maria Larssons partivän och regeringskollega Mats Odell (kd) om han också anser att den svenska restriktiva alkoholpolitiken ska kvarstå som den är. I och med den planerade utförsäljning av Vin & Sprit så ser det verkligen mörkt ut för svensk restriktiv alkoholpolitik.

Läs också Morgan Johansson inlägg om detta.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Alkoholpolitik, Mats Odell, alkohol, EG-domstolen, Alliansen, Maria Larsson, Vin & Sprit, folkhälsa.