Oppositionen.se

I alliansregeringen talar alla med en och samma tunga! Exempelvis i försvarsfrågor, familjepolitik, skattefrågor och så vidare ……..

Den här bilden är så festlig att jag bara inte kunde låta bli. Tack Thomas och Ingeberg!

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Alliansen, regeringen, samförstånd.

Det är dags att väcka upp frågan kring föräldraförsäkringens utformande igen. Den pågår ju hela tiden men intensiteten har ju sina cykler av upp- och nedgångar. Men med hänvisning till en undersökning som Försäkringskassan (FK) har gjort, men ännu ej publicerat, som refereras till i DN, så känns det lite viktigt att få lite snurr på den igen.  När taket i föräldraförsäkringen höjdes så var det med motivationen att fler pappor skulle ta ut föräldraledighet i större utsträckning än innan. Män tjänar ju oftast mer än kvinnor och genom detta incitament skulle familjens ekonomi inte påverkas så mycket om pappan valde att vara hemma en längre tid. 

FK:s undersökning antyder att det kanske inte har haft den önskade effekten på fördelningen av föräldradagarna mellan mamman och pappan. Andelen dagar som pappan tar ut är nu ca 20 % av det totala antalet dagar. Den har de senaste åren stigit långsamt med ca en procent om året. 

Att pappor borde ta ut mer föräldraledighet tycks de flesta vara överens om. För att det är bra för relationerna inom familjen på kort och lång sikt och för att det är bra för jämställdheten i samhället. Inte alla tycker detta ska poängteras, det finns de som tycker att männen borde hålla sig borta från närkontakt med barn och att kvinnor ska hålla sig borta från arbetslivet. Men dessa tyckare befinner sig nog ändå i marginalen. Samtidigt anser de flesta föräldrar att de själva vill bestämma hur de ska fördela föräldraledigheten. Och där har vi ju liksom själva dilemmat: att principiellt tycker de flesta att en jämnare fördelning vore bäst, men när principen skall omsättas i praktiken så passar det ju inte just i våran familj. 

Nåväl. Om det nu är så att ekonomiska styrmedel inte fungerar i det här fallet, hur gör vi då? Alliansen har ju lovat en s k pappabonus som skulle innebära att när den som har högst inkomst i familjen är föräldraledig så får den andra parten en skattereduktion. Jag tycker personligen att det är ett intressant initiativ men det finns inget färdigt förslag om detta ännu. Dessutom så hjälper det inte de familjer där kvinnan tjänar mer än mannen. Där får det snarare motsatt effekt. Och även om mannen oftast tjänar mer än kvinnan så borde det finnas ett ansenligt antal familjer där omvända förhållanden råder. Kommer pappornas uttag av föräldradagar att minska i dessa familjer? Tja, om tanken med införandet av pappabonusen visar sig fungera så borde det rimligen bli så och det vore ju högst beklagligt. 

Min ståndpunkt i föräldraförsäkringsfrågan är att den borde förlängas och individualiseras. Det borde också läggas till en del som gör att pappan har rätt att ta ut fler än tio dagar efter förlossningen. Betydligt fler, då detta är en intensiv och viktig del för såväl det nyfödda barnet som för den nyförlösta kvinnan. Och givetvis för mannen. 

Vinsterna med att pappor är hemma längre är många och betydande. Relationen mellan pappa och barn förstärks. Relationen mellan föräldrarna blir mer jämställd. Villkoren på arbetsmarknaden förbättras för kvinnor. Synen på könsrollerna luckras upp och såväl män som kvinnor blir friare att bejaka nya sidor hos sig själva. O s v. 

Alliansen lär aldrig driva frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Ej heller om en förlängd sådan. Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning kunde heller inte göra det. Men det finns starka krafter inom partiet som vill driva en ny linje där man delar föräldraförsäkringen i två eller tre delar. Jag vet inte riktigt var Mona Sahlin står men förhoppningsvis är hen mer öppen för nytänkande i den här frågan. Jag tror det skulle vara revolutionerande för synen på män, kvinnor och barn och ett stort steg mot ett bättre samhälle med barnen i fokus. 

Intressant?  Detta inlägg finns även på min blogg.

Dock har kristdemokraternas riksting i Sundsvall. Bilden får anses illustrera den förda politiken hos Kd. Det skall för övrigt bli spännande att se hur partiledningen rider ut det sekteristiska abortmotsåndet inom partiet. Tack till Erik, bilden och Thomas Hartman för tips.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Göran Hägglund, kristdemokraterna, abortmotstånd, vårdnadsbidrag.

Mammalobbyn jobbar hårt i Sverige. Flera organisationer, Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, Hemmaföräldrar, Haro (det finns säkert fler) har länge jobbat för att föräldrar (läs mammor) ska få vara hemma med sina barn och få betalt för det. I o m alliansens valseger så har deras möjligheter att få gehör för sina krav ökat. Vårdnadsbidrag kommer att införas, det är detaljutformningen som nu ska funderas på innan förslaget kommer i riksdagen.

Mammalobbyn hävdar att barnen blir tryggare, lugnare och mår bättre om de får vara hemma med mamma istället för att vara på andra ställen eller med andra. I huvudsak menar de med detta förskolan men även män, barnens pappor, ingår. Mamma är bäst och gör bäst, pappa är inte lika bra och förskolan är sämst. Vårdnadsbidrag har funnits förut i Sverige och det finns i andra länder. Det är ingen tvekan om att vårdnadsbidraget kommer att användas av kvinnor. Andelen män är försvinnande liten, relativt sett ännu lägre än den redan låga andelen män som tar ut föräldrapenning. Det vet vi från den försöksverkamhet som pågått i bl a Nacka kommun.

Kvinnor och barn. Den heliga dyaden. Mannen som familjeförsörjare. Gamla traditionella roller som sitter hårt rotade. Freud körde hårt med dessa teorier och Freud lever ännu, trots att han inte är uppdaterad på genusforskning och modernare livsstil och samhällsstruktur.

Varför är det så svårt för män att ta plats i hemmet, med barnen? Män ses ännu som gulliga, duktiga och mjuka om de visar omsorg om sina barn och vill spendera mer tid med dem än helger och semestrar. Elise Claeson säger att svenska kvinnor vill ha män som Mikael Persbrandt. Jag är tveksam till om hon känner honom, men jag förstår vad hon menar. Hon avser nog mediebilden av Persbrandt. Jag är tveksam till om svenska kvinnor vill ha media-Persbrant, en fyllekörande, vänsterprasslande kvälls- och helgarbetande arbetsnarkoman. Möjligen vill en del kvinnor ha media-Persbrandt för att de tror att de kan omvända honom, precis som Svartenbrandt och andra psykopater får friarbrev från omvänderskor utan bättre vetande.

Kanske män genom tiderna inte gjort sig förtjänta av platsen närmast barnen? Det var inte så länge sedan männen åkte till jobbet när kvinnan åkte till förlossningsavdelningen. Och fortfarande än i dag väljer en del män att inte vara hemma något alls, inte ens de tio första pappadagarna i samband med förlossningen. Strange. Och vi har ju amningen, den kommer vi inte förbi. Kvinnor kan men inte män, även om det finns de som menar att även män kan detta, om än inte lika bra. Barn mår bra av att ammas, det är en vedertagen sanning som de flesta skriver under på. Så kvinnors skepsis till mäns omsorgsförmåga om de allra minska kanske är befogad. Men tiderna förändras, och rätt snabbt dessutom.

Mammalobbyn vill inte se männen med barnen mer. Nej, de vill se sig själva med barnen mer. Männen får jobba, eller vara hemma om de vill. Men i så fall samtidigt som kvinnorna, så att mammalobbyn kan hålla koll på männen. Männen får gärna bry sig om sina barn oc vara nära dem, om de gör det på “rätt” sätt.

Vad mammalobbyn gör är att de diskvalificerar barnens pappor. De diskvalificerar också alla kvinnor som inte stannar hemma med sina barn tills skolan börjar. Och i o med det säger de att alla barn som inte varit hemma med sina mammor i sju år är otryggare, osäkrare och mer troligt kommer att bli tonåringar med psykiska bekymmer. Detta är förstås dravel.

Idag vet vi ganska väl vad ett barn behöver från födsel till inträdet i vuxenåldern. Forskningen har varit omfattande och varje förälder har erfarenhet av hur man tillfredsställer ett barn ur alla möjliga perspektiv. Det saknas dock forskning på VEM som är mest lämpad att ta hand om barnet, mamman eller pappan. Anledningen är dels att det har funnits ett väldigt begränsat underlag när det gäller män som ensamma eller primära omsorgsivare åt barn. Dels, gissar jag, att det kanske saknats motiv att forska inom området, det kanske inte har varit en intressant frågeställning helt enkelt?

Forskningen är som sagt liten, men jag vill ändå flika in att det som finns inte pekar på några avgörande skillnader. Pruett konstaterar att:

1. Barn som har tagits om hand huvudsakligen av män kan utvecklas normalt och till och med bli extra trygga och intresserade av stimulans från yttervärlden.

2. De män som studien gällde kunde bygga upp den intensiva, ömsesidiga och vårdande kontakt som barnet behövde tidigt.

3. Deras sätt att ta hand om barnen byggde på en djup inneboende önskan om att ta hand om och att bli omhändertagen. Som vårdare blev männen inte enkla moderssubstitut. De speglade heller inte hustruns vårdande.

4. Vårdandet byggde på ett destillat av identifikationer med viktiga objekt i det egna livet.

Källa: Gunnar Carlberg “Dynamisk utvecklingspsykologi”.

Elise Claeson hänvisar till biologin när det gäller omvårdnaden om barnen. Typ att så har människan gjort i alla tider och då måste det vara rätt. Men, biologismen är en haltande vetenskap. Människan har gjort en mängd idiotiska val sen tidernas begynnelse, val som till absolut större delen handlat om att överleva. Det handlar inte om överlevnad nu längre.

Mammalobbyn påpekar att barn och ungdomars psykiska hälsa blir allt sämre. Tja, det är kvinnorna som haft ansvaret för barnen hittills, kanske dags att omvärdera och pröva något nytt? Det kanske fungerade en gång i tiden, nu behövs nya modeller.

Handlar det om att männen nu också vill komma in i kvinnornas starkaste bastion, barnkammaren? Barn har ju alltid varit kvinnornas område. Männen dominerar på alla andra områden i samhället, mer eller mindre, och nu ska de komma och ta det här ifrån kvinnorna också. Spekulationer kanske, men trenden är tydlig: pappor vill vara mer närvarande i sina barns liv även när barnen är små och det kommer att bli så.

För inte så många år sedan så var det enbart kristdemokraterna som talade om vårdnadsbidrag. Nu är det en hel allians som tycker det är toppen. mammalobbyn har lyckats ganska bra med sitt uppdrag, politiker med örat mot marken får ofta svårt att se vad som döljer sig bortom horisonten. Svårigheten är väl att just kombinera att vara visionär och samtidigt lyhörd mot medborgarnas önskningar. I det här fallet tycks det som om hela alliansen trycker huvudet mot marken då mammalobbyn ropar efter valfrihet. Vilken borgerlig politiker kan väl säga nej till ökad valfrihet, vad den än må gälla?

När det gäller vårdnadsbidraget så innebär den ökad valfrihet för vissa, nämligen mammor i familjer med gott om pengar. För de allra allra flesta innebär den minskad valfrihet. Närmare bestämt för bl a ensamstående, låginkomsttagare, arbetslösa och, inte minst, för barnen. Vilken valfrihet får våra döttrar i ett framtida samhälle där jämställdheten inte utvecklas, där de får räkna med att tjäna mindre, trots likvärdig eller högre utbildning, som sina bröder? Enbart p g a sitt kön. Vad är det för valfrihet?

SvD skriver om en undersökning gjord av FK som visar att endast 2,6 % av Sveriges barn har föräldrar som delar på föräldrapenningen. Och då är kriterierna inte att det skall delas 50-50 utan det räcker att föräldrarna delat 60-40 för att anses som jämställda. Var femte fyraåring har en pappa som inte tagit ut föräldrapenning alls.

Det är för jävligt.

Läs också Hem till frun.

Detta inlägg är pingat på intressant och finns även på Pappablogg.

Andra bloggar om: barn, faderskap. föräldraskap, feminism, förskola, jämställdhet, politik,

Att kunna kombinera föräldraskap med arbete eller studier är viktigt för de flesta föräldrar. Att göra detta möjligt och samtidigt se till vad som är bäst för barnet är en av hörnstenarna i socialdemokratisk politik. Mot den politiken med en generös föräldraförsäkring, generella barnbidrag och en förskola av god kvalitet, ställs nu alliansens förslag om vårdnadsbidrag. I de förslag som presenterats gynnas varken barnen, förskolan eller föräldrarna.

Ett vårdnadsbidrag innebär stora nedskärningar inom barnomsorg och föräldraförsäkring. Dessutom innebär vårdnadsbidraget ett stort skattebortfall om föräldrar avstår från arbete i flera år. Vårdnadsbidraget medför också att traditionella könsroller bevaras i stället för förändras. För kvinnorna försämras därmed också deras möjligheter till en bra pension.

Det är rimligt att anta att föräldrarna till alla barn mellan 1 och 3 som inte går i förskola eller familjedaghem kommer att ta ut vårdnadsbidrag. De är 74 538 till antalet enligt Skolverket. Vårdnadsbidraget är 36 000 kronor per år i den obeskattade varianten. Årskostnaden för det blir 2 385 miljoner kronor.

Vårdnadsbidraget ska finansieras av kommunerna utan några extra tillskott. Man måste utgå från att alliansen inte vill att kommunerna ska höja skatten. Därmed måste vårdnadsbidraget finansieras inom kommunens budget för barnomsorg. En nedskärning av förskolornas resurser med 2 385 miljoner kronor är mycket kännbar. För att spara den summan måste antalet anställda minska med ca 7 000. Det ger kraftigt sänkt kvalitet genom större barngrupper och lägre personaltäthet.

Till detta måste man lägga den socialdemokratiska satsningen på förskolans kvalitet som har genomförts. Fram till 2006 ökade vi socialdemokrater antalet anställda i förskolan med 6 000 för att höja kvaliteten. Moderaterna har röstat emot hela den satsningen.

Kostnaderna för detta är så enorma, så att det är svårt att få grepp om dem. Därför har jag siffrorna också nedbrutet på kommunnivå – Sundbyberg. Siffrorna baseras även här på dem som idag inte finns inom barnomsorgen, dvs de som valt att (utan vårdnadsbidrag) stanna hemma med barnen som är mellan 1-3 år.

Under 2005 hade vi 276 årsarbetare i förskolan. Statsbidraget (kallat för Hallengrenpengar) för 2006 till Sundbyberg är på 8 701 184 kronor. Det motsvarar 26 nya anställningar inom förskolan.

Kostnaden för vårdnadsbidraget i Sundbyberg baserat på de som idag valt bort barnomsorg är 15 178 298 kronor. Det motsvarar 46 anställda i förskolan. Alltså slår det direkt mot förskolan och antalet anställda. Skillnaden mellan vår politik och alliansens politik motsvarar 72 anställda inom förskolan.

I Sundbyberg har de borgerliga partierna lovat mer pengar till förskolan. Gott så. Men det krävs väldigt mycket extra resurser för att få ett nollsummespel. Samtidigt har de meddelat även här att de vill sänka skatten.
Sammantaget kommer förskolan att få markant försämrade resurser om alliansens politik genomförs. Det kommer att leda till färre anställda, större grupper och sämre kvalitet i det pedagogiska innehållet. Det blir barnen som får bära konsekvenserna av högeralliansens politik.

Förskolan är i dag den samhällsservice som har högst andel nöjda brukare. Det visar Svenskt kvalitetsindex, SKI. Det är ingen tillfällig notering, utan förskolan har varit i topp de senaste sex åren. Förutom många nöjda föräldrar finns det också cirka 500 000 barn som uppskattar verksamheten. Förskolan är en pedagogisk verksamhet med omsorg och lärande på lekens grund. Förskolan har utbildad personal och sedan 1998 en egen läroplan.

Sverige har också en generös och flexibel föräldraförsäkring på tretton månader, plus tre månader med garantinivå, som möjliggör för den enskilde att vara hemma längre tid. Om folkpartiet är partiet för en jämställd familjepolitik, så borde de föreslå en förlängning av föräldraförsäkringen med fler månader knutna till respektive förälder. Vårdnadsbidrag är, som Birgitta Ohlsson (fp) säger, osexigt och förlegad politik.