Oppositionen.se

Moderaterna lär kunna media och mediestrategier. Vad har hänt? Titta på detta inslag från YouTube serverat av SSU:aren Makan Amini. Detta är ju direkt dåligt.

Alexander Sofroniou utvecklar detta vidare här.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, regeringen, utbildning, moderaterna, media.

Vi talar nu om Sven Otto Littorins akademiska meriter eller rättare sagt avsaknaden av sådana.
Bloggen Friktion har förtjänstfull uppmärksammat den fuskande arbetsmarknadsministern. Det är dags att på allvar ifrågasätta regeringens kompetens vilket också Johan Karlsson på bloggen Mothugg gör, ”De akademiska medelmåttorna i Reinfeldts regering”.

Vem kan ta regeringen Reinfeldts medelmåttor på allvar? För en regering som säger sig vilja höja kvaliteten i högre utbildning, få upp svensk forskning i världsklass och skärpa kraven i hela utbildningsväsendet är det förstås pinsamt att hälften av dess egna minister inte har lyckats ta en examen efter gymnasiet.

Jag har tidigare funderat på om inte Mats Odells icke avslutade universitetsstudier kan ha något att göra med fadäsen vid utförsäljningen av Telia Sonera då köparna gavs en extra stor rabatt och skattebetalarna i ett ögonblick förlorade 2 miljarder kronor.

Det verkar helt klart som om man tar lätt på kunskap och på ärlighet bland de blå. Man säger sig vilja ha en svensk forskning i världsklass. Hur trovärdigt är det när man samtidigt passar på att lägga ner ett av världens ledande institut på forskning om arbetslivet? Nu den 1 juli lägger man ner Arbetslivsinstitutet. Avancerad forskning och 420 anställda sprids för vinden. Till vilken nytta kan man fråga sig?

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: Sven Otto Littorin, regeringen, forskning, utbildning, Arbetslivsinstitutet, Mats Odell.

Så skriver Lärarförbundet i sitt pressmeddelande med anledning av regeringens beslut om klyvningen av lärarna. Jag håller med Lärarförbundet. Jag efterlyser en aktiv oppositionspolitik från mitt eget parti.

Jag anser att regeringen med detta tydligt talar om att arbetet med yngre barn inte är lika viktigt och inte kräver lika hög kompetens. Självklart behöver lärarna som arbetar med äldre elever djupare ämneskunskaper. Men kunskapen om barn och barns utveckling måste väga tungt. Varför ska inte de som avlagt examen med inriktning mot förskolebarn kunna forska? Eller de som utbildat sig till fritidspedagoger?

Grunden i barnens utbildning läggs i förskolan och grundskolans tidigaredel. Alltså måste ju den anses vara den viktigaste biten. Om du inte har grunden så blir ju resten helt meningslös. Det måste bli ett slut på att göra skillnad mellan lärarkategorier på detta sätt. Det lyckades inte Socialdemokraterna med fullt ut - även om vi kom en bit på väg. Men det som regeringen gör nu är helt uppåt väggarna.

Lars Leijonborg säger sig ha haft diskussioner med intressegrupper. Bra - men har han lyssnat? Inte enligt Lärarförbundet.

Jag läser i dagens Arbetarbladet om ytterligare en stoppad arbetsmarknadsutbildning. Jag förstår att den borgerliga regeringen ogillar skattefinansierade utbildningar som syftar till att skapa ökade möjligheter för mer eller mindre okvalificerad arbetskraft men att avbryta utbildningsinsatser mitt under pågående period endast för att statuera exempel är omoraliskt. Det är faktiskt riktiga människor som går dessa utbildningar, som vågat satsa och avsatt tid och möjlighet att ge sig själva en bättre position på arbetsmarknaden.

Det är svårt att komma bort ifrån misstanken att den borgerliga regeringen ogillar att människor med låg- eller i avsaknad av- utbildning förbättrar sin position på arbetsmarknaden, i alla fall om det sker med skattemedel.

Vuxna människor med familj och levnadsomkostnader har många hinder att ta sig över för att våga vuxenstudera. Ett sådant jättehinder handlar om familjens försörjning och därför är kompetensutveckling inom ramen för arbetsmarknadsutbildningar med bibehållen lön ett bra sätt att prioritera jobblinjen och med tanke på Sven Otto Littorins försvar av jobblinjen när ämnet varit kollektivavtalens betydelse så är det läge att tänka om när det gäller pågående arbetsmarknadsutbildningar.

Det är ytterst allvarligt att vi har en regering som är så enkelspåriga i sin systemskiftesiver att de högaktningsvärt struntar i de människor av kött och blod som får bära konsekvenserna av deras principförändringar. I Sandviken är det i det här fallet 59 riktiga människor som mitt i utbildningen får veta att den satsning de själva vågat sig på att medverka till, avbryts. Det är kränkande och visar på ett förakt, inte bara ett förakt för ett annat politiskt förhållningssätt för det må ju vara hänt, men ett förakt för de riktiga människor som får bära konsekvenserna och dessutom ett förakt för den arbetssektor som är i stort behov av utbildad personal.

Den nya regeringen har visat sig vara en samling teknokrater som sätter sina ideologiska käpphästar långt före människors verklighet. Inget ont om att man kan ha olika perspektiv på verkligheten men när förändringsbenägenheten trampar på människors situation och inte tar hänsyn till att det behövs omställningstid visar på en människosyn som inte stämmer med mina värderingar.
Om man vill förändra ett samhällssystem äger man förstås rätten att göra det om man har det demokratiska mandatet att göra så, men när man väljer att bortse från människorna som lever i samhället utav ideologiska skäl så är man inte en god härskare.

Den här och andra Intressanta bloggar om: vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, politik
Jag har också postat det här inlägget på min egen blogg som ni hittar här.
Tierp den 16 februari 2007
Erik Laakso

Mobbingen är ett folkhälsoproblem med mycket stora konsekvenser för dem som drabbas. Att inse vidden av problemet är en bra start men räcker inte. Orsakerna till mobbingen bör också finnas där för att rätta åtgärder ska kunna vidtagas.

”Varje dag mobbas uppskattningsvis 100 000 elever i den svenska grundskolan – och en miljon elever är medagerande, antingen som aktiva mobbare, som påhejare eller som tysta iakttagare och medlöpare. För nästan alla vet om när allvarlig mobbing pågår mot en enskild elev, mot en kamrat. Men de flesta väljer att tiga.
Och de vuxna ser ingenting eller väljer att blunda. Den stora tystnaden är värst. Om detta vittnar så gott som alla som varit utsatta för mobbing under sin skoltid.”

Lena Fejan Ljunghill, ledare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2004

Skolminister Jan Björklund är angelägen om att lösa problemet med mobbingen och han föreslår en lagändring som ska göra det möjligt att flytta mobbare till en annan skola. Men hans förslag saknar stöd hos de professionella, ”Var tredje tillfrågad rektor är helt emot en lagändring, de flesta tror att det bara är ett sätt att flytta problemet” länk till DN.

Bestraffningar och hot ska göra jobbet åt Björklund, men vad händer mobbaren på den nya skolan och hur ska den mottagande skolan agera är frågor som inte blir besvarade av Björklund. Är det inte så att det finns en påtaglig risk att vi framöver kommer att flyttta mobbande elever från skola till skola i en cirkulär förflyttning? Ena skolan skickar över några mobbare ena månaden och får några andra från en annan skola ytterligare en tid efter. Det viktigaste är väl ändå att skolan i sig har ett väl och fungerande arbetssätt för att förebygga mobbing? Krutet ska läggas på den enskilda skolan, på ledningen, på föräldrarna och andra vuxna i barnens omgivning.

Standardlösningen är som alltid, fler vuxna i skolan och mer resurser. Häromdan sa en skolledare till mig att hon såg en resursförstärkning i form av en ytterligare lärare i klass ett och två på grundskolan som något mycket viktigt och önskvärt. Något som gör att skolan aktivt kan arbeta mycket bättre med stökiga barn, oro och mobbingsituationer. För många gånger handlar det nu om att lärarna inte riktigt orkar med situationen och en resursförstärkning med en ytterligare lärare i de lägre klasserna kan lösa många problem.

Det är mycket olyckligt att Björklund ser icke straffmyndiga barn som kriminella. I längden löser det inga problem. Vi måste ta tag i dem som mobbar på rätt sätt. Så länge vi inte lyckas nå mobbarna så fortgår problemen och det är vi vuxna som har det största ansvaret. Man föds inte till mobbare. Alla inblandade behöver hjälp är väl det korta svaret på ett stort problem.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: mobbing, Jan Björklund, skolan, skolpolitik, Folkpartiet

Som förälder vill man sina barns bästa. Som förälder vill man att ens barn ska trivas i skolan. Som förälder vill man ett ens barn ska få uppmuntran och lust att lära. Som förälder vill man att ens barn ska få stöd och engagerade lärare.

Mina barn får det där i skolan. Som förälder har jag också fått bra information i utvecklingssamtalen som hålls två gånger om året. Jag har tillsammans med mina barn fått höra om allt som är bra, men också om vad vi tillsammans kan göra så att det som är svårt och motigt går bättre.

Och tillsammans kämpar vi på. Jag, barnens far, läraren – tillsammans med barnen.
Aldrig har jag saknat ett skriftligt omdöme. Aldrig har mina barn, som går på låg- och mellanstadiet saknat att de inte har fått betyg. Aldrig har jag hört att deras lärare tycker att betyg skulle vara något bra.

Under hela min skolgång led jag av den press jag la på mig själv. Fick jag inte alla rätt på geografiproven var det ett misslyckande. Trean som jag aldrig fick se bli en fyra i engelska tycker jag än idag var orättvis och en personlig skymf. Det var ingen annan som la den pressen på mig. Det vara bara jag. Och betygssystemet.

Många andra skulle tycka att jag hade bra betyg. Själv tyckte jag att de alltid var pest. Och aldrig att de gjorde att jag lärde mig något som jag annars inte skulle ha lärt mig. Det enda betygen gav mig var magkatarr.

Jag vill inte att mina barn ska ha det så. Jag vill inte att något barn ska behöva få en bokstavskombination på ett papper som talar om hur mycket bättre eller sämre han eller hon är än sina klasskamrater.

Det Björklund och regeringen Reinfeldt föreslår med sina betyg – skriftliga omdömen från första klass – tillför inte undervisningen någonting. Det kommer inte hjälpa barnen på något vis. Det kommer inte ge föräldrarna någon information som de inte redan i dag kan få.

Det enda det kommer ge är ledsna, kränkta barn som tappar lusten att lära. Det tvingar lärarna att lägga tid på något som de kunde ha lagt på undervisning. Det gör mig så ledsen, för det finns få saker som berör en så djupt som känslan för att ens egna och alla andras barn ska ha det bra och få en bra start. Nu vill Björklund göra den sämre. Och ännu sämre än jag hade det i början av 70-talet. Detta är en återgång till en skolform som blev omodern för länge sen.

Efter att Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (fp) i förra veckan gick ut med att hon inte kunde vänta längre, utan ville införa ordningsbetyg i stockholms skolor så fort som möjligt, hänger nu hennes kollega i Uppsala på. Karolina Hilding (fp) vill införa ordningsbetyg i Uppsalas skolor så fort lagen tillåter, enligt unt. Redan nu ska eleverna få skriftliga ordningsomdömen tillsammans med betygen. Syftet ska vara att få bättre ordning i skolan, och allianskollegorna i Uppsala är positiva till att prova. Mer skeptiska är lärarfacken enlgit artikeln, som är rädda för godtycke, integritetskränkning och ökad arbetsbörda för lärarna.

Jag har mycket svårt att se vad de positiva konsekvenserna av ordningsbetyg skulle bli. Redan nu står skolk med i betyget, och om elever stör undervisningen är det annat som behövs än ett betyg vid slutet av terminen. Förutom de nackdelar som facket nämner i artikeln som refereras ovan, ser jag framför allt en annan stor risk: att ordningsbetyg ger fjäsk. Jag har mycket svårt att se hur ett ordningsbetyg ska främja kritiskt tänkande, självständighet och fria diskussioner. Visst önskar man att alla lärare ska ha högt i tak och uppmuntra fritänkeri hos sina elever, men i verkligheten är det inte alltid fallet. Och hur enerverande det än är med tonåringar som absolut måste käfta emot och driva resonemang in absurdum så tror jag att det är nödvändigt - eller åtminstone väldigt positivt - för att främja deras utveckling och kritiska tänkande. Risken finns att läraren hotar med sänkt betyg i ordning för den eleven, eller kanske troligare att eleverna aldrig ens går in i diskussioner med läraren utan ser till att hålla sig väl och svarar som de tror att läraren vill. Jag har väldigt svårt att se hur det skulle leda till ett bättre lärande - även om det kanske är tystare i klassrummen. I så fall skulle jag föredra det fria samtalet i ett något högre tonläge.

Andra bloggar om: politik, skola, betyg, Uppsala, ordningsbetyg
Pingat på intressant.se

Egentligen var det väl bara en tidsfråga innan det nya folkpartiet (som gjort sig av med all gammal unken Bengt Westerberg-humanism) skulle hitta ett sätt att kombinera sina två favoritteman; hårdare tag i skolan och hårdare tag mot invandrare.

Allan Widman och Eva Bertz förslag om att endast svenska ska vara tillåtet att talas i svenska skolor är följaktligen helt logiskt, mätt med folkpartilogik.

- I Sverige pratar vi svenska och det ska barn lära sig från början, säger Eva Bertz på grov skånska i en kommentar i Svenska Dagbladet.

Just det. På grov skånska. Så grov att den kan vara svår att förstå för ganska många invånare i det här landet, vars förfäder bott här sedan Hedenhös. Det var nämligen inte bara på grund av bristfälliga skådespelarinsatser och anakronismer i manuset som det blev en folkstorm mot SVT:s Snapphanar under julhelgen. Tittarna förstod helt enkelt inte skånska.

Jag skriver inte det här för att pika människor som talar tydlig dialekt. Tvärtom. Jag har all respekt för att man vill värna sitt kulturarv och inte behöva anpassa sig till någon form av konstruerad rikslikare om hur svenska bör talas.

Samma respekt borde folkpartistiska politiker visa mot skolbarn som exempelvis frågar varandra på kurdiska, somaliska, persiska eller polska vad ett eller annat okänt svenskt ord deras lärare sagt betyder.

Vad är målet med skolan? Är det att skapa demokratiskt sinnade människor med goda kunskaper och färdigheter samt förmåga att självständigt lära och kritiskt granska? Ja, det torde vi väl vara överens om, eller hur? Men vägen dit är som sagt omdiskuterad. Man kan undra om skolliberalerna med minister Björklund i täten och deras patentmedicin - tidigare betyg, mer friskolor och mer disciplin verkligen skapar de önskade resultaten? Skolliberalerna tror sig veta svaren.

Valfrihet har varit honnörsordet för skolliberalerna framför allt. Men valfriheten har en stor baksida och det är att segregationen ökar och studieresultaten minskar i skolorna i de socialt mest utsatta områdena. Segregation är inte heller ett ord Björklund använder sig av. Däremot är han flitigt på att slänga sig med många märkliga uttalanden. Helena på bloggen Granskaborgarna har gjort en fin sammanställning av några uttalanden, länk till Granskaborgarna. Här är är två exempel:

- Svensk skola har mest skolk, mest skadegörelse och det mest kränkande språkbruket i hela världen. Det krävs en rad åtgärder. Ordningsbetyg är en av många. […] Eleverna i svensk skola i dag har sämre resultat än förut. Ja, de kan mindre. […] Generellt måste vi höja ambitionsnivån, till exempel ha fler läxor.[…] läraren måste i första hand vara en vuxen auktoritet.
Chatt under ungt val, lunarstorm, länk.

- Det har varit tabu i Sverige att diskutera att ibland dela upp eleverna i flickgrupper och pojkgrupper. Det handlar inte om att permanent återupprätta pojkläroverk och flickläroverk, men det måste vara tillåtet att tillfälligt göra en uppdelning, just för att pojkar och flickor mognar i så olika takt. Svd 25/3 2006, länk.

Jag tror att man måste se skolans problem inte enbart som just ”skolans problem” utan som hela samhällets problem. Segregationen idag är av den art att den påverkar hela samhället negativt. Varken den gamla regeringen eller den nya hade eller har en samlad strategi mot segregationen. Det behövs en mycket stor satsning på bland annat utsatta bostadsområden och där liggande skolor för att kunna vända trenden av fallande studieresultat och studiemotivation som där pågår sedan ett årtionde.

Det torde också vara ett mycket besvärande faktum för skolliberalerna att trenden med de fallande studieresultaten sammanfaller med början av nermontering av den sammanhållna grundskolan i början av 1990-talet och med införandet av friskolor. Föregångslandet Finland, som prenumererar på topplaceringar i internationella skoljämförelser har en väldigt låg andel friskolor. Här hos oss är var nionde grundskola just en friskola och var åttonde gymnasist är elev i en friskola.

Man kan bara konstatera att trenden är tydlig och att de välbeställda vill bort från den sammanhållna grundskolan och mot en mer skräddarsydd utbildning. Borta är tanken på jämlikhet och att utbildningen ska ha en utjämnade faktor. Björklund vill sortera mera, flickor för sig, pojkar för sig. Lågpresterande elever för sig och högpresterande elever för sig. Skapande av en sorteringsskola kommer att innebära att studieresultaten kommer att fortsätta att sjunka. Vi kommer att få alltmer svårt att mäta oss med Finland.

För övrigt är det berikande att här på Oppositionen.se också kunna läsa kommentarer med mer komplexa tolkningar och nyanserad kritik av skolans problem idag.

Detta inlägg är pingat på intressant.

Andra bloggar om: utbildningspolitik, Jan Björklund, skola, skolpolitik, betyg, friskolor.

Hårdare tag och mer prov och press har väl aldrig någonsin fött lust att lära?

Vad är det högerregeringen, i det här fallet representerad av folkpartiets Jan Björklund, egentligen vill? I DN debatt skriver högerminister Björklund:

Skolminister Jan Björklund: Regeringen upphäver förbudet mot kunskapsmål på lågstadiet.
Mätbara kunskapsmål i läsning, skrivning och räkning införs redan i årskurs tre. Regeringen kommer därför i vår att föreslå riksdagen att upphäva förbudet mot kunskapsmål före årskurs fem. De första nationella proven i svenska och matematik för årskurs tre genomförs inför vårterminsavslutningen 2009.

Ja, det är ett problem för samhället och framför allt för dessa barn som går ut grundskolan utan grundläggande kunskaper i basämnen. Det är ett slöseri med ett samhälles resurser och en tragedi för de drabbade.

Att sätta mer press på barnen tidigare har ju aldrig i historien skapad lust att lära.

Många barn halkar efter i skolan är redan utsatta barn.

Däremot: de barn som har föräldrar som redan i lågstadiet engagerar sig i sina barn och deras skola, som hjälper dem med läxorna, frågar dem om läxorna, stödjer dem och bryr sig, dessa barn får från början en bra start.

De lär sig, gör bra ifrån sig och får därmed också uppmuntran från skolan och lärarna.

Men de barn som inte har detta stöd hemifrån halkar efter från början och det vanligaste är ju att dessa barn inte heller kommer ikapp senare under skolåren.

Hur ge dem lust att lära, hur få den naturliga nyfikenheten att utforska världen, att gro inne i dem?

Att ha trygga vuxna, att ha människor som bryr sig, det är en framkomlig väg, inte test som ännu mer kommer att ge dem magont och pressa dem.
Om testet visar att de inte kan det de bör, inte blir deras hemförhållanden bättre av det.

Att deras föräldrars situation har med samhället i övrigt att göra är ju givet. Ett högersamhälle där arbetslösa ska få ännu sämre förhållanden, där målet är en låglönemarknad, där förtidspensionerade som gått igenom en tung process för att få pension nu ska gå igenom det än en gång och så vidare, och så vidare - denna utveckling skapar inte tryggare människor som ger barn mer trygghet. Men nu lämnar vi detta sammanhang åt sidan och tittar enbart på skolpolitik i sig, som om det skulle existera för sig själv.

Men även när vi gör det: inte föds det någon lust att lära genom att barnen ska få nationella prov tidigare.

En tanke gror inne i mitt bakhuvud: kan det vara så att högerns Björklund inser att om barnen tidigare får prov och tidigare sorteras, om det tidigare skapas klyftor mellan barn, ja då har klyftorna ökat också där.

För ökade klyftor som resultatet av politiken, är ju ändå något som går igen i de flesta av högerns förslag.

Andra bloggar om: folkpartiet, högerregeringen, nationella prov, skolpolitik, utbildningspolitik, Björklund